Det är tröttsamt att fika

Vi har varit inne i stan och fikat på ett ställe där Blaise fick följa med. Det blir man trött av. Så trött att Blaise passar på att en powernap på pendeln hem. Sötnosen.

Mysstund

Nu är Blaise nöjd…

Mjukstart på söndagen i soffan.

Ligga fint

Här säger Blaise ungefär: titta vad duktig jag är som ligger så fint – ge mig min mat!
Bilden är från när vi åkte pendel i helgen. Det syns inte på bilden hur mycket människor det var, helt proppat. Så hon var väldigt duktig!

Om jag inte hade hund skulle jag aldrig…

Om det inte vore för Blaise skulle jag aldrig börja min dag med att vara ute i 2,5 timme. Jag slängde i mig lite fil, tog med mig en mugg med kaffe och stack ut. Vi gick längs vattnet bort till Kungsängen och november visade sig från sin bästa sida. Frost på marken och strålande sol. Radio i lurarna, sol, ljus, en glad hund och motion är balsam för själen i gråa, mörka november. Nu kan jag lämna hunden hemma med gott samvete också. Skön start på dagen! Vi träffade får också. Jätte fina Gute får bara en halvtimme från oss. Bor vi verkligen i stockholm? Känns mer som vi bor på landet. Träffade ägaren som var öppen för att låsa B valla lite. Vi måste bara lära oss lite mer först, men vilken tillgång!

På andra bilden står Blaise och kollar på fåren. Hon ville in! Hon hälsade på ett får som kom fram och sträckte fram sin mule (?) också. De nosade lite på varandra. Så söta! Djur är fina.

Nu ska jag iväg, Blaise har bäddat ner sig i sängen. Tror att hon kommer att sova gott!

Mys

Tack för de snälla kommentarerna. Det är så trevligt att få lite pepp och stöd och det behövs ibland.

Jag har massor att skriva om och bilder att visa, men det hinns inte med just nu. Vill bara berätta att Blaise har kommit in i en riktig mys-period. När jag skrev sist var hon nog inne i en ”stör-period” men den här veckan har hon blivit så himla mysig igen. Hon kommer och lägger sig så nära, vill helst att både jag och Anton ska klappa, klia och gosa med henne. Då brummar och suckar hon. När vi är ute kör vi för det mesta med långlina. Hon har varit jätte duktig och fokuserat inåt och på oss. I möten med andra hundar kan hon gå fot och hålla ögonkontakt. Hur blev det så liksom? Ja, hon är intresserad först, men när vi väl går förbi är hon jätte duktig. När jag har linan blir Blaise mer avslappnad och jag behöver inte oroa mig. Hon försöker sticka ibland men då har jag ju linan så att jag kan stoppa henne. Love it.

Blaise har fått hälsa på får. Det var hur kul som helst att se henne direkt sätta igång och arbeta. Det märks att det där är hennes grej, inget jag ”lär” henne, inget som är mitt påhitt, allt finns inom henne. Tufft! Det ska vi försöka göra igen och så småningom vallanlagstest.

Igår åkte vi pendel och tunnelbana med massor av människor. Min vän var hundvakt medan vi var på museum. Blaise skötte sig bra och det är så skönt att det går att lämna bort henne. På pendeln dit och hem var det så fullt att människor stod och trängdes i gången. Blaise klarade av att lägga sig ner och ta det lugnt. I gångtunnel från pendeltågen till T-banan övade vi kontakt och följsamhet. Bland alla människor, i all trängsel och stress så klarade hon av att hålla ögonkontakt och gå fot. Det går ju inte att vara annat än nöjd, stolt och glad efter en sådan dag.

Jag tog några kort och spelade in lite så det kanske kommer upp någon dag här.

Nu ska vi iväg till andra sidan stan på middag, det blir pendel och tunnelbana idag också. Först ska Blaise få följa med Anton ut och springa lite lätt. Hon är fortfarande lite tjock. Vi håller stenhårt på mat, har till och med börjat med lightfoder. Ändå går hon typ upp i vikt. Varför? Jag har kommit på att hennes aktivitetsnivå faktiskt är ganska låg. Alltså, trots att jag har långlina med mycket utrymme för att springa så travar Blaise mest på i en stadig takt framåt. Hon skulle behöva några får att valla tror jag. Nu ska vi försöka höja graden av fysisk aktivitet på promenaderna en aning så får vi se om hon kan få lite midja och bli av med all sin extra hud. Hellre det än att dra ner maten ännu mer.

Jag tror att det där med aktivitetsnivån hör lite ihop med Blaise mysighetsfaktor just nu. Idag låg hon i sängen på rygg med benen rätt upp i luften och ville skeda och bli klappad fram till klockan 12. Ingen brådska att starta igång dagen och komma ut inte. När vi sedan gör något är hon pigg och glad, men gos och mys verkar vara Blaise melodi för tillfället. Jag klagar inte. Eller, jo, på natten kanske. Hon vill ha kroppskontakt och ligger och trycker mot mina ben. Det blir trångt men jag vaknar aldrig av sådant utan flyttar bara närmare Anton. Blaise vill ju ha kroppskontakt så hon flyttar efter. Anton puttar bort mig eftersom jag nästan trycker ur honom ur sängen och sådär håller vi på. Tillslut brukar jag vakna och då ligger Blaise oftast raklång, med ryggen mot mina ben och benen rakt ut, hon brukar ta upp halva sängen ungefär. Den andra halvan delar jag och Anton på. Mysigt, nja. Vi skulle behöva en större säng, 140 räcker liksom inte riktigt…

Smitaren

Okej. Jag har helt ändrat mig. Jag inser att jag inte kan ha höga krav på Blaise, hon är ju så ung. Men hur kan det komma sig att det är så svårt att ha tålamod med henne just nu? Mamma trodde att det har att göra med att vi känner av att det går att ställa mer krav på henne nu, att hon blivit så pass gammal. Jag vet inte. Jag tror att det kan ha att göra med att vi haft valp i princip i två år. Exi kom till oss i slutet på november då hon var två månader. Hon var med oss lite drygt ett år. Fyra månader efter att vi lämnat ifrån oss Exi hämtade vi Blaise. Så, på 24 månader har vi haft valp/unghund i 20. Nu när det har varit mycket att göra kanske det inte är så konstigt att tålamodet någonstans börjar ta slut. Stackars Blaise, jag får ju skärpa mig helt enkelt för det ska inte gå ut över henne.

Jag börjar bli less på alla grejer som hon tuggar sönder. Det senaste är plast. Igår var jag iväg på ett läkarbesök. Var borta i några timmar och när jag kom hem hade hon tuggat sönder en trådlös mus som Anton fick i födelsedagspresent i Augusti. Hon har tuggat sönder mugghållaren i bilen, fjärrkontrollen, tändare, tapeten på två ställen, ett antal pennor, vantar och sulor. Ja, det är inte världens grej, det är ju bara saker och jag blir aldrig arg på henne eller särskilt upprörd i huvud taget. Det är bara det där med tålamodet. Jag börjar bli så l e s s. Hon börjar ju även bli så stor nu så jag börjar såklart fundera på om vi gjort fel i att bara ignorera det och tänka att det växer bort. Det kanske det inte gör? Ja, det här med att tugga sönder saker är i alla fall inte det jobbigaste. Jag har insett att det som får mig att tappa tålamodet är när hon skiter i mig. Hon har fått en egen vilja och väljer att skita i vad jag säger. Det är då jag blir fullständigt skogstokig. Det är det hon gör när hon smiter iväg till folk.

Efter att jag skrev det där inlägget om att börja chansa och ha henne lös i alla fall så gick vi ut på en promenad och jag gjorde som jag tänkt. Det fick jag ju äta upp. Vi gick på en äng. Blaise sprang, lekte med mig och vi hade det trevligt. Sedan stannade hon upp, vände om, såg en människa. Jag säger åt henne att stanna, hon kollar på mig och vänder sig sedan om och springer rakt fram till kvinnan som kommer gående. HUNDJÄVEL tänker jag men egentligen är det ju jag som är puckad nog som släpper henne så att hon kan springa fram till kvinnan. Jag såg ju henne till och med. Jaja. Jag börjar springa mot Blaise som vid det här laget klättrar hej vilt och lämnar fina leriga tassavtryck på den stackars kvinnans ljusa byxor. Jag ropar på Blaise. Hon vänder sig om och börjar springa, rakt förbi mig. Okej, djupt andetag och försök att inte skämmas för mycket. Ber om ursäkt, går och hämtar Blaise leksak för att locka med då hon vänder om och springer förbi mig igen för att göra en ny attack mot kvinnans ljusa byxor. Vid det här laget är det riktigt pinsamt för jag har verkligen noll koll på min hund och ändå har jag släppt henne lös. Så, jag lyckas tillslut på Blaise att stanna. Skiter fullständigt i all pedagogik och sätter på henne halsbandet. Då börjar hon åma sig ur mitt  grepp, ut ur halsbandet (halvstryp) vilket ju inte är så konstigt eftersom hon så klart inte bli uppkopplad. Jag lyckas få tag i pälsen och drar henne tillbaka, får på  halsbandet ordentligt och återfår tillslut kontrollen. Resten av promenaden var en övning för mig att inte vara förbannad på hunden. Jag släppte henne i en inhägnad fårhage, hon var allmänt dryg, ville inte ha kontakt och höll sig på långt avstånd. Konstigt, jag var ju skitförbannad även om jag försökte vara rolig och leka. Jaja. Ingen höjdarpromenad direkt. Blir egentligen mest ledsen över att jag inte klarar av att inte bli arg på henne.

Så jag har omvärderade min tanke med att chansa och bestämde mig för att inte ge henne chansen att sticka något mer. Igår tog vi en promenad. Jag tog med grannhunden Älva ut, världens enklaste lilla hund som bara följer efter en och håller sig runt fötterna. Jag försöker få Älva att leka lite och har upptäckt att det visst var bästa sättet att få igång Blaise. Jisses vad taggad hon blev när jag med röst och en trasa försökte få Älva att jaga/kampa. Så, vi är på en gräsmatta och har jätte kul. Älva gör några kampförsök men är mest intresserad av Blaise hundmat. Blaise kör järnet, slänger sig på kampleksakerna i luften. Till en början håller jag i Blaise koppel, det är lite längre så hon får visst utrymme att springa på. Vi leker så mycket att jag känner att hennes fokus är på mig. Jag börjar släppa kopplet och låter henne köra frispelsvarv på gräsmattan. Hon var så taggad att hon sprang mot mig, jag höll ut kampleksaken, och hon hoppade och tog den i luften och bara hängde sig kvar. Vilken kamphund! Ja, upprymd över att mina lekansträngningar inser jag att båda hundarna och jag själv börjar bli nöjda och att vi nog ska avsluta när vi ändå är på topp. Så jag pratar lite med Blasie och säger hur duktig hon är, föreslår att det nog räcker med lek och börjar gå mot hennes koppel, då ser jag hunden. Det gör Blaise också i precis samma stund. Nej, nej, nej, nej jag orkar inte att du smiter tänker jag, men det verkar inte Blasie uppfatta, alternativt så bryr hon sig inte om det. Så jag skriker stanna, börjar springa efter Blasie som fullständigt skiter i mitt kommando, jag ställer mig på kopplet men det glider under foten i det våta gräset. Blaise springer fram till den franska bulldogen Åsa och hennes matte. Hon hoppar i vanlig ordning på matten och lämnar fina avtryck på magen. Matten bryr sig inte men det gör jag. Jag kom fram och drog undan Blaise. Det konstiga är att hon inte har så mycket emot att bli undandragen, hon försöker knappt komma tillbaka och leka med Åsa. Hon är liksom inte så intresserad. Matten undrar om de inte ska få leka lite, jag svarar att det ska de verkligen inte få. Det ska inte löna sig att smita, det är jag stenhård med nu. Jag förklarade att vi är inne i en ”inga-hundar-förutom-de-vi-känner” period just nu. När jag sade att jag inte ville att Blasie skulle hälsa på Åsa för att jag verkligen vill försöka få henne att sluta smita, så började Åsas matte säga något i stil med att hundar smiter, det är ju så de gör. Ungefär som att jag inte borde bry mig om det. Jag kom på mig själv med att stå och förklara att Blaise ju är en vallhund med mycket spring i sig och att jag därför tycker att det är viktigt att hon ska kunna vara lös för att verkligen få springa, att hon behöver det. Det här är något som både jag och Anton har lagt märket till. Alltså, att när jag eller Anton säger att Blaise inte får hälsa eller göra något speciellt och förklarar vårt syfte med det så säger de hundägare vi möter ofta något i stil med ”ja, ja, det beteendet skulle man ju önska att de hade” eller ”ja, drömma går ju”. Jag funderar på vad det är som väcker den här typen av reaktioner. Det är lite som att det är jobbigt att vi har ambitioner för hur Blaise ska bete sig. Så fort vi uttrycker dessa ambitioner så verkar det som att andra hundägare får behov av att förminska dem, säga åt oss att det inte går, att vi borde ge upp eller något åt det hållet. Ja, nu pratar jag inte om folk på brukshundklubben utan hundägare vi möter på promenader. Jag vet inte om de försöker ursäkta sina egna hundar, sig själva eller om de bara tycker att vi är fjantiga.

Det jag kan konstatera är alltså att det som verkligen får mig att tappa tålamodet är när Blaise testar hur det är att välja själv  och totalt ignorera mig. Det i sig är väl helt naturligt för hennes ålder så det bästa sättet att hantera det hela är helt enkelt att undvika situationerna där hon väljer bort mig och jag blir arg. Jag behöver ju helt klart jobba med att välja att inte bli arg också. Idag var jag i alla fall inte arg efter smitningen, lite trött när det hände men inte arg efter. Så det var ju bra.

Malin, Buzas matte har mailat mig en massa tips på hur jag faktiskt kan lära Blaise att vara lös. Det känns bra mycket mer konstruktivt än att bara chansa och släppa henne lös. Nu ska jag inhandla en lång tvättlina och börja träna! Lite tips och idéer på vad jag faktiskt kan göra var precis vad jag behövde just nu.

Just för att tålamodet/motivationen inte är på topp just nu känns det som att det vore bra för oss att börja på en aktivitet där vi kan få komma iväg och ha KUL tillsammans. Det känns som att vi behöver det båda två. Vi behöver träna på något som inte bara är det vardagliga allmänlydnaden, det blir lätt lite tjatigt. På söndag ska vi i alla fall ut till Färentuna där Lisbeth på Jejmics kennel har ordnat en Kelpiedag. Det ska bli jätte kul. Ska prata lite med Lisbeth om att introducera Blaise för får också. Känns som en perfekt kul aktivitet för oss just nu.

Nu ska jag göra mig i ordning för en promenad. Sedan ska vi åka lite kollektivtrafik, det var ett tag sedan sist nu!

 

Duktiga Blaise!

Blaise har visat sig vara en talang både i spår och sök. Spår har jag ju redan skrutit om. Det är kul med spår för att hon måste lösa det själv och jag måste lita på henne. Eftersom det är flera steg, att lägga det, låta det vila och sedan gå och plocka upp det, så krävs lite planering. När jag och Anton haft mycket att göra så har det tyvärr inte blivit av lika ofta. Jag skulle behöva fixa några spårkompisar! Vi har även stannat upp lite på grund av att vi inte riktigt vet hur vi vill att Blaise markeringar ska vara. Anton vill gärna att hon ska göra passiva markeringar. Det finns tjänstehundar på hans enhet på jobbet och han skulle tycka att det var roligt att kunna ta med Blaise på övningar i framtiden. Då ska hon helst göra passiva markeringar. Jag bryr mig inte.Oavsett måste vi bestämma oss så att vi inte förstör något för framtiden.

Det vi lärt oss på kursen är att vi behöver få upp Blaise föremålsintresse. Hon är nämligen inte alls särskilt intresserad av föremålen vi lägger i spåret. Hon spårar hellre på. Vi fick tips på en enkel övning för att få upp föremålsintresset. Så länge har vi börjat placera ut burkar med mat i spåret istället. Det är ett sätt att få henne att stanna upp lite och få en belöning för att fortsätta spåra. Vi behöver få upp hennes spårkondition lite också men det kommer ju med övning. Hon klarar nu av längre spår, 500 meter är inga problem. Varierande terräng går också fint. Hon är duktig och stannar upp, analyserar och fortsätter sedan. Kul!

De sökövningar vi har gjort har främst gått ut på att få hunden att vilja vara hos figuranten. Vi började på en fotbollsplan med att figuranten hälsade, sprang iväg och lade sig ner 50 meter bort. Sedan fick vi släppa hunden. Blaise sprang efter utan problem, det var det verkligen inte alla hundar som gjorde (tvärtom). Första gången tittade hon efter mig och tyckte att det var lite konstigt att springa så långt ifrån mig. Det gjorde hon inte på resten av skicken. Hon hade inga problem med att vara kvar hos figuranten och lekte lite med bollar.Trots att hon var i höglöp var hon jätte duktig!

Andra träffen var vi i skogen. Då upprepade vi samma sak, Blaise fick se figuranten springa iväg och sedan springa efter. Den här gången ville Blaise inte alls leka men hon var glad över att få äta köttbullar och pussa på figurant. Efter det var det dags att försvåra lite. Instruktörerna hade med sig ett kamouflagenät, det var as tufft för man blev helt osynlig när man lade sig under det men man såg ut ur det jätte bra. Figuranten fick springa iväg så att Blaise såg, sedan lade han sig ner under nätet och ”försvann”. Jag släppte Blaise som först sprang förbi men sedan använde nosen för att leta upp figgen. Duktig tjej! Slutligen fick vi se figgen gå åt ett håll, fem meter från stigen, sedan gick vi bort så att Blaise inte såg var figuranten gick. Vi gick tillbaka till stället där hon senast såg figgen och sedan släppte jag henne. Hon tvekade inte en sekund untan sprang ut i skogen och började leta efter figgen. Stolt matte stod kvar på stigen och väntade. Hon hittade den inte direkt, kom tillbaka till mig men vände snabbt tillbaka. Då hoppade hon upp på en sten och vindade in figgen, hittade den sedan direkt. Så duktig liten hund som självständigt löste uppgiften. Helt fantastiskt! Instruktörerna berömde henne för att hon var så trygg och nyfiken. Det är faktiskt den biten jag är mest stolt över, det känns bra ända in i hjärtat. Trygg och nyfiken, då kan vi ju inte ha gjort helt fel liksom. Framförallt känns det bra för att den grunden gör det så mycket lättare att träna olika saker.

Det vi behöver jobba med är att hon inte ska hoppa upp i ansiktet och utdela pussar till figgen. Det kan bli lite jobbigt i framtiden om man ska fortsätta med sök så det vill vi försöka att inte förstärka. Tipset vi fick var mat i burkar eller snusdosor. Då kan figgen få uppmärksamheten dit, få lite tid att resa sig upp och förstärkningen sker nedåt istället för upp mot ansiktet. Det andra vi ska jobba vidare med är att få Blaise att vilja leka i alla miljöer. Just på kursen var det lite speciellt eftersom Blaise löpte/precis hade löpt och då verkade hennes leklust försvinna helt allmänt. Både jag och Anton försöker leka, leka och leka med henne men ibland känns hon verkligen svårflörtad. Framförallt om det händer mycket runtomkring. Sökkursen blev kanske mest en övning i att leka med andras hundar. Instruktörerna visade verkligen att det GÅR att få hundar att leka, bara man bjuder tillräckligt mycket på sig själv och försöker. Men det är svårt. Efter kursen har jag upptäckt att rösten är ett användbart verktyg för att få igång Blaise. Om hon dissade mina lekinviter tidigare så gav jag upp ganska snabbt. På kursen lärde jag mig att fortsätta försöka och våga tro på att jag är rolig. Det är jag verkligen glad över att jag fick lära mig. Varken jag eller Anton är riktigt vana vid det här. Exi behövde vi liksom aldrig få igång, det räckte med att ta fram bollen så gjorde hon vad som helst. Hon var ju snarast för taggad så rösten användes mest för att hålla henne lugn, INTE för att få igång henne mer. Blaise fungerar inte riktigt på samma sätt så vi måste alltså lära oss den biten.

På kursen blev jag i alla fall sugen på räddning. Tycker att det känns jätte roligt och verkligen som att det skulle passa Blaise. Även bevakning skulle vara väldigt kul. Det jag känner är att jag vill hitta en aktivitet som jag kan träna tillsammans med andra eller en grupp. Dels är det kul att träffa andra människor och hundar och dels är det skönt att ha en bestämd dag då jag vet att vi kommer iväg. Framförallt så vore det kul att fokusera lite mer på en sak, så att det inte blir lite allmänlydnad/aktivering av alltsammans. Ja, det vore kul helt enkelt. Det är ju bra att Blaise är så duktig så att vi har så mycket att välja på!